tisdag, juni 7

Styrkan inom mig

Förra lördagen var jag på Patricia för första gången sen våldtäkten - och andra gången någonsin. Jag orkar inte med längre att den här personen ska få förstöra för mig i min vardag. Det dröjde säkert ett år innan jag kunde gå samma väg mot Centralen som jag hade tagit hem från honom den morgonen. Sakta, men säkert, har hans ansikte försvunnit ur mitt minne och jag känner hopp om att kunna komma nära folk igen. Den här senaste veckan har varit ett stort steg framåt. Det känns som en gigantisk erövring. Jag känner mig stolt, för en gångs skull, över vad jag åstadkommit. Jag känner mig stark. Det känns som att något håller på att förändras.

I fredags var jag i Norrköping och träffade massa nya människor och lärde känna andra bekanta lite bättre. Det var mycket trevligt och jag kände mig säker utan att behöva tvivla på själva känslan av trygghet. Att byta miljö var välbehövligt och det var länge sen jag kände mig så uppskattad av folk utan att behöva göra mig till. Behövde inte dämpa eller framhäva något, utan kunde bara slappna av och vara jag.

Har varit så glad den senaste veckan, nästintill lycklig. Kunderna har frågat om jag är nykär eller om jag tagit något - jag har bara svarat att jag är hög på livet. Har öst kärlek över mina kollegor och skuttat runt på lagret. Folk har tittat på mig som om jag vore knäpp - och jag har inte brytt mig! Ingen ångest, ingen oro, ingenting. Jag har mjölkat den här känslan ett tag nu och det känns som att den kommer hålla i sig ännu lite längre. Om jag dippar är det okej också, men just nu är det den här känslan jag vill leva i.

Tack för mig!

1 kommentar:

Annie - Fotograf i Linköping & Stockholm sa...

Härligt att läsa att du mår bättre! Kramar!