söndag, januari 10

I opened up to you, and you judged me

Jag sitter och kollar på en film, Silver Linings Playbook. (Bradley Cooper, Jennifer Lawrence)

Filmen handlar om Pat som precis kommit ut från psyket efter att ha misshandlat en lärare på skolan han jobbade på. En lärare som hans fru, Nikki, var otrogen med. Han är diagnosticerad med bipolär sjukdom och när han blivit utskriven träffar han Tiffany vars man dött, hon har hanterat det genom att ligga runt - och förlorade sitt jobb pga det. Pat har kontaktförbud, men tror ändå på att han och Nikki ska bli tillsammans igen. Tiffany försöker lösa sina problem och Pat försöker ignorera dem. Han försöker hitta "the silver lining".

Det är mycket prat i filmen om att vara galen eller inte och vilka mediciner de tar osv... och här sitter jag och har inte tagit min antidepp på tre dagar... Det där var en lögn, det har säkert gått en vecka... Nu gör jag det igen, precis det jag inte skulle göra på eget bevåg. Kände mig bättre några dagar efter att jag slutat, men sen gick det neråt. Idag, när jag följde med familjen till mormor och morfar för att fika, hände saker som fick mig att inse att jag faktiskt inte är redo. Det är så konstigt, för när jag går på medicinen känner jag mig så bra. Så säker. Jag känner mig så glad och stark och levande, men nu när jag har hållit mig borta från medicinen ett tag känner jag att det inte funkar. Så jag börjar igen.

Den fjärde februari ska jag till Vårdcentralen här i Norrviken på utredning för att se om jag kan trappa ner eller inte. Jag vet inte vad jag ska tro, om jag ska hoppas på något speciellt. Jag känner att jag fortfarande har mycket att bearbeta och det bästa för mig nu är nog bara att hitta en bra psykolog som jag känner mig trygg med. Den senaste funkade jag inte med och det skapade en oro inför min nästa psykolog. Det var ett tag sen, ca ett år.

Jag vill inte förstöra för mig själv när jag känner att jag kommit så långt. Jag vill fortsätta med medicinen, jag vill känna kontroll. Jag tycker inte om katastroftankarna och mardrömmarna. Jag vill kunna tänka positivt och känna viljan att ta tag i saker. Kanske rita, dansa, skriva musik... leva. Inte bara överleva.

Det här är ingen bra film för mig att titta på.
Måste nog kompensera med att se Wild Child efter det här.

Inga kommentarer: