Att spara det en skriver

Ibland blir jag lite rädd. Jag började blogga när jag gick i nian och funderade över vilket gymnasium jag skulle söka till. Då var adressen "fridays.blogg.se", men sen, någon gång i gymnasiet gick jag över till blogspot.com istället. Jag glömde bort blogg.se och höll mig endast till denna blogg. När jag senare, någon gång efter studenten i alla fall, försökte hitta bloggen igen så var det någon annan som hade tagit över adressen. Jag hade skrivit i så många år på den bloggen så jag blev självklart förtvivlad och mailade blogg.se. Efter många om och men (de förklarade att om jag inte hade varit inloggad på mer än sex månader så blir adressen automatiskt fri, jag sa att det var jävligt dumt att inte ens skicka ut ett informationsmail om att de "friar" adressen osv.) lyckades de ta ner min blogg från cyberspace och jag fick en ny adress (fridayz.webblog.se). Jag grät av lycka.

Allt detta - tillsammans med det faktum att jag nu bestämt mig för att börja blogga igen - har fått mig att tänka lite. Jag är så jävla rädd... att allt ska försvinna. Att all tid, energi och känsla och L I V som jag lägger ner på detta kommer vara ett waste of time. Jag vill nästan extrahera allting och känna att det finns en slags "backup" som ligger fysiskt i någon låda och väntar på mig när jorden går under och internet dör för alltid. Jag är så rädd att blogg.se eller blogspot.com plötsligt kommer stängas ner och att jag inte hinner spara ner allt jag skrivit, alla låtar, dikter, bråk, skvaller, glädje, ångest, minnen... Det gör mig sorgsen på ett sätt. Jag vill kunna lita på att den här kommer finnas kvar, men samtidigt... någonstans inom mig... vet jag att jag inte kommer blogga hela livet. Jag kommer tröttna, kanske komma tillbaka några gånger, men till slut tröttna. Det känns tomt och läskigt.

Jag älskar mina fysiska dagböcker. De jag har skrivit i med doftpennor, klistrat fast stickers och bokmärken, ritat fina bilder och tejpat in biljetter, små lappar, bilder m.m. Jag saknar det, men min hjärna är ett stort virrvarr av pro's och con's. Det är jobbigt. Det tar tid. Samtidigt är det helt privat och jag kan välja exakt vem som ska få reda på vad så jag kan skriva exakt vad. som. helst. Det är snyggt och organiserat. Åh, jag orkar inte.

Måste tillägga att jag druckit två glas vin och att jag kanske inte är vid mina sinnens fulla bruk kanske, men om ni förstår något av den här ranten så kanske ni får er en tankeställare. Tänk om internet bara... dog. Vad skulle ni göra då? Vad skulle ni ha kvar?